1:a gångsföräldrar och alla ni andra

Idag har jag funderat kring det här med att vara 1:a gångsförälder. Jag menar att jag är ju det och sonen är idag lite över 2,5 år. När jag pratar med vänner som är gravida eller har små bebisar så får jag ibland en slags Aha-upplevelse. Som i Aha det är så flerbarnsföräldrar eller svärmödrar, farmödrar och mormödrar(ja naturligtvis farfädrar m.fl. också men det blir så långt...) tänker om oss. Den där blicken man får ibland av äldre eller iallafall mer erfarna mammor och pappor.  Numer fattar jag vad ni tänker: Suck! Men kom igen nu... ALLVARLIGT?

Somnade han inte exakt på klockslaget för middagsluren? Sov hon 2 timmar mindre inatt? Åt han en näve sand? Ville hen inte äta middag utan åt bara ketchup? Oj då VERKLIGEN.

Man ser nästan det fejkade intresset från 4-barnsmamman eller från svärfar. De liksom...FATTAR inte vad man försöker säga! Men nu börjar istället jag fatta deras sida av saken. Pinsamt nog. Jag som själv varit så oerhört logisk innan sonen kom till världen. Jag har ojjat mig och faktiskt GRÅTIT över följande situationer: första tecknet på röd rumpa, första förkylningen(trodde han skulle dö), första febern, första blodutgjutelsen(som jag själv orsakade när jag skulle klippa små yttepytte naglar, jag grät längre än sonen....) Jag var orolig för att sonen skulle vakna i bilen, för vad gör man då? Tänk om han är hungrig. Då kommer han ju....ju....GRÅTA. Jag var orolig för att jag inte var tillräckligt pedagogisk: läste lite böcker, sjöng sånger. Men han brydde sig ju inte? Hm... Kan det vara för att han var EN MÅNAD GAMMAL? Jesus..... Vad trodde man egentligen?

Han lyckades faktiskt klara sig genom både förkylningar, kräksjuka, dagisinskolning och OSS.

Jajamän. Det har hänt att han fått en chokladboll större hans eget huvud till mellanmål.

Let´s face it, ingen bryr sig om när barnet får godis första gången, om du slarvat med kosthållningen någon dag, om barnet stannade uppe och illvrålade i ren protest till midnatt, aldrig släpper snuttefilten eller en ny tand stack upp. Det kommer uppenbarligen andra situationer som slår det. Vänta bara... första besöket på akuten(för mer allvarlig åkomma än 3 dagars febern eller en konstig prick). När ens barn är sjukt på riktigt eller blir mobbat eller mobbar andra eller börjar hänga i fel gång eller är med om en olycka. Har man varit med om sånt då är det svårt att se problematiken i om barnet får smaka godis när det är 1 år eller 3 år. Ungen kommer till slut att få i sig godis. Det är inte likamed fetma, hjärt & kärlsjukdomar och ett allmänt dåligt liv som hemlös.Men ändå blev jag hur arg som helst på min mamma som gav sonen för mycket choklad i påskas. Nu skäms jag lite...  Förkylningar kommer avlösa varandra, ibland äter inte barn men de svälter inte ändå, ibland sovs det mindre och ibland har små barn dåligt humör en eller två dagar. Ingen stor grej liksom.

Men även om jag börjar förstå allt det här är det ändå likadant så fort jag hamnar i en ny situation med sonen. Det är ju första gången något händer? Oron hugger till direkt när något verkar galet. Som nu senast när vi var på akuten och trodde sonens fot var bruten. Det röntgades, klämdes och kändes. Sonen illvrålade. Doktorn förklarade till slut att det förmodligen var en lite minimal stukning. Ta en Ipren och gå hem. Typ. Och igen det där lite höjda ögonbrynet och förmodligen tankar i stil med: Suck..Men kom igen nu... ALLVARLIGT?

Nån som känner igen sig??


//Gemma

www.intressant.se/intressant