Soffpotatis vs. Träningsfreaks

Det är inte lätt att vara en soffpotatis bland träningsfreaks. Överallt är de, det går inte att komma undan. Maken är som jag nämnt tidigare ett träningsfreak utan gränser. Förutom de som sattes i och med vårt äktenskap och gemensamma barn. Numer begränsar han sig så att inte sonen och jag blir lidande för att han känner för att dra iväg och bestiga något berg, orientera sig halvt fördärvad i något träsk i 3 dygn eller åka rollerblades ett par mil om dagen. För mig låter ju inte det riktigt....sunt. Men det är ju bara jag och JAG är en soffpotatis som helst vill sitta skönt nedbäddad i min mysiga soffa bland mina fina kuddar och kolla filmer, mumsa chips och dip och hetsäta choklad. Men det kan man ju inte göra på regelbunden basis för då skulle jag inte komma i jeansen. Igen.


Så jag är gift med ärke-freaket i träningsväg, det slutar inte där. Flera av bästa vännerna bestämde sig för att de minsann kan springa en mil. Så nu gör de det flera ggr i veckan, är smala som stickor och har välsvarvade ben. Bara att gratulera. Hoppas ni inte blir attackerade av en galen grävling eller en ilsken älg när ni springer runt därute i spåret. Det kan faktiskt vara farligt att ständigt vara ute och springa i onaturliga miljöer som skog och mark. Bara säger.

Men det slutar inte där heller naturligtvis. På jobbet är de också träningsgalningar. Det springs och cyklas till och från jobbet, det simmas och zumbas och nu är det även Ruffie på programmet. För alla som inte hört talas om det kan jag upplysa om att det är det senaste i träningsväg. Glöm zumba, box, cross-fit. Nu ska man träna stenhårt i par, hoppa upp på varann, göra någon form av avancerad skottkärra och brottas och slåss. Tills man i princip spyr. Låter ju kul. Mycket bättre än att softa...? Eller? Folk är så träningsberoende att det nästan är lite panik över det hela, det är nästan så de blir deppiga om de inte får komma iväg på sina pass.

Är det någon som känner igen sig i det här eller vill försvara sitt träningsfreakande kanske? Jag kan väl inte vara den enda smyg-softaren, det vet jag att jag inte är men skulle vara skönt om någon mer bekänner... Säg nu ärligt är du ett träningsfreak men egentligen en mys och moffare när du får chansen?

Som nu alla säkert förstår är det oerhört svårt, för att inte säga olidligt att vara omringad på det här sättet av alla hurtfriska människor. Under mitt som jag ser det VÄLFÖRTJÄNTA träningsuppehåll har jag känt mig lite....utanför. Betraktad som lite udda nästan. Jaha. Vad gör man? Faller för grupptrycket? ALDR....eller jo. Jag erkänner, är tillbaka i gamet nu. Sprang 5 kilometer i söndags och var på gymet igår för lite intervaller. Fredag blir nästa träningspass, förmodligen med sonen i joggingvagnen. Hur är det för dig, har du blivit utsatt för den här typen av grupptryck?

Uppenbarligen sinnesförvirrad av alla endorfiner. 

Det är liksom inget att sätta emot den här massiva träningskampanjen som pågår. Bara att foga sig, in i fållan och bidra till den allmänna träningshysterin. Beach 2012? Jodå om ett par veckor är det en varm och solig strand som väntar mig.

Sååå sista rycket nu fram till dess. Det fina är att EFTER beach 2012 så kommer vinter 2012. Och DÅ!! Då kommer satsningen: Fram med oversize-tröjorna, jeggingsen, chipsskålen och mjölkchokladen(för den är godast ingen kan övertyga mig om något annat) säger jag bara. Måste ju ladda batterierna inför nästa års prövningar!

Vem är med mig på satsningen vinter 2012?


//Gemma