En kamp utan dess like

Att lägga min son för middagsvila börjar bli en exakt vetenskap. Förut kunde jag bara lägga en trött unge i spjälsängen och sen somnade han och sov sina 2-3 timmar. En lyx, jag vet. Men nu är de dagarna räknade och han börjar bli stor nog att inom ett par månader klara sig utan vila på dagen. Det är bara det att vi är inte riktigt där än. En dag utan vila resulterar i en övertrött kille runt 15-16 tiden och sover han då, så sover han inte förrän sent på kvällen sen. Inget kvällsmys för oss föräldrar med andra ord. Vilket på ett sätt är bra rent bantningsmässigt för då åker inte skålarna med godsaker fram....

Trixet att få honom att sova middag när vi är hemma(för på dagis går han som en klocka tydligen...Hur gör de egentligen: klubbar ner samtliga barn innan de stoppas i vagnen?) är att det måste vara EXAKT rätt tid. Klockan måste vara över 12, gärna närmre 1230. Annars har vi en kamp utan dess like. Som idag exempelvis. Såhär gick det till:

Mamman: Nu är det dags att nanna.
Sonen: NEEEJ JAG JILL INTEEEEEE!
Mamman: Jo. Det här är en sån sak som mammor och pappor bestämmer.
Sonen: NEEJ Jag BESTÄMMER!!!
Mamman: Jo nu är det så, vem ska sova med dig? Lejonet kanske?
Sonen: Och ekojjen. Och lilla...björn.

Så långt allt väl och sonen placeras i sin säng med uppräknade djur och 3 nappar(varken mer eller mindre: en i munnen och en i var hand). Sen börjas det.

Sonen: Sung sången mamma....
Mamman: Okej. När trollmor har lagt de 11 små trollen osv.

Sången sjungs ca 8 ggr medan sonen snurrar runt i sängen, sitter upp, avbryter i sången med varierande frågor och kastar nappar på golvet som sen ska återhämtas och placeras. Jag tappar tålamodet efter en kvart och hotar med att lägga honom i vagnen. Sonen fortsätter och vagnen hämtas in och sonen placeras där. Jag vagnar lite halvhjärtat och sonen snurrar runt. Vagnandet intensifieras. Kanske inte så ro-givande nu när jag tänker på saken... Fötterna sticker rakt upp, cyklar runt i luften, sen vänder han sig till magläge, sticker ut händerna och hoar och för liv. Sen börjar sätter han sig upp och skrattar. Där tappar jag tålamodet.

Mamman: NU LIGGER DU NER OCH SOVER!!
Sonen: HAHAHAHAHA!(det var det roligaste HAN hade hört på hela dagen tydligen)
Mamman: Neej nu lägger du dig i sängen och ligger du inte still kommer jag hålla fast dig tills du somnar.(Hot kanske funkar?)
Sonen: Mamma bli galen?(Ähm...jag har råkat säga så vid något tillfälle när jag blev arg och nu undrar sonen ofta om jag blir galen. mycket pedagogiskt)
Mamman: Nej men.. ÅÅÅH. Kan du bara sova eller?
Sonen: ......

Sonen lägger sig i sängen och kampen börjar på nytt. Till slut är båda helt utmattade. Sonen lägger sig med huvudet vid fotänden, napparna på plats och jag håller i ena handen. Sonen sjunger sången för mig om Bäbä vita lamm gick på restaurang och bajsade under bordet.... Jag lyckades med konsten att inte skratta. Då ÄNTLIGEN ser jag hur han blir sådär lite glasartad i blicken. Jag sitter blickstilla och ignorerar begynnande kramp i ena foten samt stickningar i armen som börjar domna bort. Efter 5 minuter sover han.

Tid: 43 minuter.

Sen fick jag själv gå och lägga mig.

Nu ser jag fram mot eftermiddagens Afterdagis med grannarna.

Ser fram mot belöningen för hårt slit iform av vin och jordgubbar.

Hoppas ni alla får en härlig helg!

//Gemma