Vårruset 2012: I did it!

Nu är det äntligen över! Jag sprang hela loppet och klarade det på 30,13 minuter! JAAA! Det var ca 2minuter snabbare än jag trott.

Jag och grannen och ett par tappra kollegor sprang. Det var hur mycket tjejer som helst och vi var glada att vi var där i tid kan jag lova. Började få onda aningar på vägen in när det var så trångt i tunnelbanan att vissa fick vänta in nästa tåg. Vi stod hopklämda mot en vägg och paranoida-jag tänkte naturligtvis: "jaha, det här vore ju perfekt timing för en bomb." Vad gör man om tåget stannar eller det blir strömavbrott? Fatta paniken. Som tur var så gick det nu bra och vi kom fram i tid. Vi var bland de första vid vårt startfält och taggade som sjutton. Tidigare på dagen var jag inte ett enda dugg taggad, gick omkring och gäspade och tyckte jag kände mig lite hängig nästan. Visst. Lite fejk-hängig för att slippa loppet kanske? No way.

Jag började känna mig iform igen när jag bytt om till löparkläder och var på väg mot tunnelbanan. Då fanns det liksom ingen återvändo. Men det var lite pirrigt när man stod där precis innan start. Hörde start-skottet. Iväg! Sen var det bara att springa.

Laddad

Mycket folk och då var det ändå tidigt. När det började närma sig start gick det inte att få till någon bild.

Men inte för fort så att man bränner ut sig tidigt, inte heller för segt så att man tappar för mycket tempo. Både jag och min granne kom fram till att det bästa tipset som vi borde lyssnat på var: träna på att springa 5 km och känn hur det känns. Men nää, hon sprang runt milen och jag körde någon konstig kombo på intervaller och sträckor runt antingen 4 km eller 6 km. Se tidigare inlägg: http://gemma-uppochner.blogspot.se/2012/05/springa-feltank-och-snabba-losningar.html Hur tänkte vi då?

Om vi hade övat på just 5 km så hade vi vetat när man ska börja ta i lite mer och när man ska bara hålla tempot. Jag körde världens spurt på slutet och formligen rusade in i målet, jag VAR vinden. Eller vad jag trodde var målet, det var bara en röd båge och sen kom själva målet. Så då fick jag spurta en gång till... Härligt när man tar ut segern i förskott lite sådär.

Mitt absolut bästa ögonblick under hela loppet var när jag hörde Maken vråla heja precis innan målgång. Det gav mig en sån kick att veta att han och sonen stod där och tittade och hejade på mig! Tur att han tog i lite när han hejade så att jag faktiskt hörde, jag såg inte så mycket nämligen med solen i ögonen och fokus på att komma i mål. Det var helt fantastiskt att höra honom där och känna supporten. Även fast det var sent på kvällen så körde han dit med son och packning och choklad och sport-dryck till mig och grannen. Fantastiska människa. Blir lite rörd faktiskt.

Men den där slut-spruten alltså. Var kom den energin ifrån? Den hade jag ju kunnat bättra på min tid med avsevärt mycket. Så till nästa år ska jag träna innan på just den sträcka som faktiskt ska springas. Och jag ska klara det UNDER 30 minuter. Så det så.

Efter målgång fick jag sonens hejja mamma-skylt och sen tittade han på mig, på min chokladbit och sa: "Ha den." Hmm.. Okej, halva. Resten har jag faktiskt förtjänat för en gångs skull!

The smurfs?

När vi väl kommit hem fortsatte jag mitt fuskande med:

De där kexen är så jkla goda... Jag var väl värd 2 såna till mitt té.

Man får ju alltid en liten påse med gratis-prylar när man kommer i mål. Och alltid är det något man blir förvånad över. Vilken av dessa saker hade man kanske inte behövt när man kom i mål?

Ja till medalj, choklad, juice och kuponger. Tveksam till flingor och TENA-prover. Men tomaterna? Wh*t the f*ck?

Okej, nu vet ni hur det gick!

Ha en solig dag!

Ps. kolla på den här länken, vad tycker du? Är det en okej beskrivning av min blogg?
http://bloggtips.se/barnbloggar/en-mitt-i-livet-mamma-med-kaensla-foer-styling-och-humor_951

//Gemma